LIVET BLIR INTE SOM MAN TÄNKT SIG

Hej på er allihopa. Det har ekat tomt här ett tag. En större livsförändring skedde efter mina sluttentor och jag orkade inte göra ett piss. Jag tänkte skriva av mig lite, både för min egen skull men också för den som hamnat i samma situation och känner precis som jag. Som också haft den där känslan när världen rasar samman och den man älskar mest inte känner likadant.

Livet blir inte riktigt som man tänkt sig. Livet går inte att planera för rätt som det är så vänds hela livet upp och ner. Jag trodde sommarlovet skulle börja med lycka, skratt och lättnad. Istället blev det en början med tårar och sorg. Jag och min tidigare pojkvän har gjort slut och smärtan jag kände de första dagarna var helt obeskrivlig. Ni som gjort slut förstår nog den smärtan man känner, det känns som att den aldrig ska ta slut. Som att man dör flera gånger om, som att allt bara är en dröm och att man snart ska vakna upp. Vakna upp i rätt säng och bredvid rätt person. Men så är det inte, det är verklighet och jag har nu ett nytt rum, ny säng och ett nytt liv framför mig. Livet blir inte alltid som man tänkt sig men det som händer sker av en anledning. Allt som händer sker på grund av en anledning och det som inte dödar en gör en starkare. Kalla mig klyschig men att tänka så hjälper en bra bit på vägen.
 
Precis dagarna efter önskade jag inget annat än att han skulle ringa och ångra sig. Ta mig tillbaka och inse att han gjort världens sämsta beslut. Men han ringde aldrig och han hörde heller aldrig av sig. Nu känns allt konstigt men samtidigt så jävla bra. Någon där uppe vill att större saker ska ske för mig. Jag känner på mig att redan nu, mår jag bättre än vad jag någonsin gjort. Det var inte med min första kärlek jag skulle leva livet ut, det finns någon som passar mig bättre även om den tanken inte ens fanns på kartan för en månad sedan har jag förstått det nu. Innan var det bara honom, han var mitt allt och jag gjorde allt jag för honom. Jag gav allt och lite till och räcker inte ens det är det inte rätt. Tankar som "vad hade jag kunnat göra annorlunda?", "varför fick jag inte ens försöka?" och "varför räckte inte min kärlek till?" snurrade runt dag ut och dag in. Nu när jag bearbetat allt ser jag det lite klarare. Jag kunde inte göra något mer än vad jag gjorde. Livet ville inte att vi skulle leva ihop längre, vår tid var färdig.
 
Det betyder inte att jag inte kommer sakna oss. Den vardag och alla minnen vi skapade ihop. Alla pannkaksfrukostar vi åt på söndagar, alla dåliga serier du alltid ville se men som jag alltid gick med på bara för jag visste att jag skulle få fotmassage av dig. Din doft, din goda mat, speciellt din carbonara som var min absoluta favoritmat. Nu kommer du laga carbonara till någon annan. Någon annan kommer vara i mitt gamla hem och få känna värmen från din kropp. Jag kommer också sakna den trygghet du gav mig. Du var det enda som tog ner mig till marken när hela min kropp var full av stress. 
 
Även om jag vet att vår tid är över och att allt blir bättre så här funderar jag fortfarande på hur du mår, hur ditt jobb går och vad du äter till kvällsmat. Äter du själv eller med någon annan? Vad finns i garderoben som en gång var min? Väntar du på att fylla den med någon annans kläder eller ekar den tom av våra minnen vi skapat ihop? Har du slängt alla presenter jag någonsin gett dig? Har du raderat alla bevis på att vi har existerat? 
 
Åren vi hade var underbara och jag önskar inget annat än att dessa åren ska ge mig glädje i framtiden. Även om allt slutade på ett sätt som jag inte var beredd på måste man se det positiva i allt som sker. Du var min första kärlek och jag kommer nog alltid att minnas dig som något bra i mitt liv. Min stadiga punkt i sena tonåren. Även om du var den som sårade mig mest så var du också den som gjorde mig lyckligast. Jag mår faktiskt väldigt bra nu och jag känner att i min kropp finns ett pirr som bara väntar på att få komma upp och visa sig. Jag håller på att blomma ut till den jag ska vara och utvecklas till. Nu kan jag faktiskt för första gången på länge tänka på mig själv utan att någon står i vägen. Jag är redo för nya äventyr även om vissa dagar framöver fortfarande kommer vara mer tuffa än andra.
 
Jag vet inte om du läser det här eller inte. Det spelar mig ingen roll. Du vet redan att jag uppskattar åren jag fått tillsammans med dig. Jag vet inte egentligen inte heller varför jag delar det här med världen. Det är ganska privat och känsligt, men jag känner också att man måste få skriva sånt här och visa att man inte alltid mår tiptop. Det finns andra som har brustna hjärtan och som behöver läsa det här för att inse att man inte är ensam. För även om man mår piss så är livet ganska härligt ändå.
2018 - kärlek - sorg
20